Behandling av ankyloserande spondylit (AS, Bechterews sjukdom)

Medicinerna som används delas in i två grupper: smärtlindrande läkemedel, såsom NSAID (non steroidal anti-inflammatory drugs, det vill säga antiinflammatoriska läkemedel som inte innehåller steroider) och läkemedel som påverkar inflammationen på ett mer grundläggande sätt. Biologiska läkemedel är det senaste tillskottet inom denna grupp. De dämpar inflammationen och gör att livet ofta kan fortsätta i stort sett som vanligt.

Sjukgymnastik och rörelse

Det bästa sättet att motverka stelheten och smärtan vid ankyloserande spondylit är träning. Tillsammans med en sjukgymnast kan man utforma ett individuellt träningsprogram och som ska utföras ofta, helst varje dag och även när man har ont. Det är bra att ha regelbunden kontakt med sin sjukgymnast och arbetsterapeut eftersom de spelar en mycket viktig roll vid behandlingen och kan bidra till ökad rörlighet och mindre smärta.

Läkemedelsbehandling vid ankyloserande spondylit

En kombination av olika läkemedel används ofta vid ankyloserande spondylit och vissa läkemedel används bara när man mår som sämst. En person som har fått diagnosen ankyloserande spondylit kommer antagligen få prova olika mediciner för att hitta en behandling som passar. Det är viktigt att komma ihåg att vi alla är olika och det som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan. Medicinerna som används är bland annat smärtstillande läkemedel, mer traditionella antireumatiska läkemedel och biologiska läkemedel. Alla läkemedel har biverkningar och vid val av behandling måste fördelarna vägas mot nackdelarna.

Smärtstillande läkemedel

Vanliga smärtstillande läkemedel är så kallade NSAID (non steroidal anti-inflammatory drugs) som i lägre doser kan köpas receptfritt. De minskar smärta och stelhet som är vanliga symtom och som uppstår på grund av inflammationen. Smärtstillande läkemedel har en viktig roll i behandlingen av ankyloserande spondylit och kan underlätta träningen när det gör som mest ont.

COX-hämmare

Cyklooxygenas, förkortat COX, är ett enzym (en katalysator) i kroppen som kan bilda ämnen som ökar smärta, feber och inflammation. COX-enzymer hämmas av många vanliga värktabletter. Vid behandling med COX-hämmare minskas smärtan snabbt men det kan dröja ungefär en till tre veckor innan full effekt på inflammationen uppnås. COX-hämmare finns i olika varianter, såväl receptfria i små förpackningar och lägre doser som receptbelagda i andra varianter och i större mängder och högre doser. Vanliga biverkningar är besvär från magen. Magblödning förekommer men är mindre vanligt.

COX-2-hämmare

En undergrupp av COX-hämmare, också kallade COX-2-hämmare eller coxiber, har generellt färre magbiverkningar. Det kan dock finnas en ökad risk för hjärtkärlbiverkningar jämfört med placebo (sockerpiller) och vissa COX-hämmare.

Paracetamol

Värktabletter med paracetamol dämpar värken men motverkar inte stelhet eller inflammationen. Paracetamol finns både receptfria i små förpackningar och receptbelagda i större mängder. Dessa läkemedel har få biverkningar men i överdos kan de vara farliga för levern.

Kortison

Kortison dämpar inflammationen och sprutas in lokalt i en drabbad led. Det är en viktig och bra behandlingsform när enstaka leder blir inflammerade, och som komplement till annan behandling. Behandling under lång tid och i hög dos kan medföra biverkningar. De vanligaste biverkningarna av kortison är viktuppgång, ökad risk för diabetes, grå starr, osteoporos och humörförändringar.

Antireumatiska läkemedel

Antireumatiska läkemedel (DMARD) har funnits i flera decennier och har en bromsande effekt på immunförsvaret. De används främst då sjukdomen ger symtom från perifera leder, det vill säga andra leder än ryggen.

Biologiska läkemedel (TNF-hämmare)

TNF-hämmare är biologiska läkemedel som används vid svår ankyloserande spondylit eller när annan medicinsk behandling inte har varit tillräckligt effektiv. De dämpar inflammationen och studier har visat att behandling med biologiska läkemedel leder till mindre smärta, ökad rörlighet och färre bestående skador i lederna.

Vid inflammatoriska sjukdomar som ankyloserande spondylit har immunförsvaret reagerat mot den egna kroppen som om den vore ett främmande ämne. En inflammation är normalt en bra försvarsreaktion mot fiender som till exempel virus eller bakterier. TNF (Tumör Nekros Faktor) är ett ämne som spelar en central roll i den inflammatoriska reaktionen. Ibland blir det fel och inflammationen riktas mot den egna kroppen istället. Vid ankyloserande spondylit drabbas framförallt ryggen.

Vid behandling med biologiska läkemedel blockeras TNF och dämpar därmed den inflammatoriska reaktionen. TNF-hämmare är oftast inte den första behandlingen man får, utan de ges när andra läkemedel inte haft tillräcklig effekt eller när sjukdomen har en hög inflammatorisk aktivitet.

Några av de vanligaste biverkningarna för biologiska läkemedel är övre luftvägsinfektioner, huvudvärk, vallningar, buksmärta samt reaktioner i samband med att man tar läkemedlet.

01-13-REM-2010-S-2095-W